Sorgens groteska ansikte
Jag har börjat följa en kvinna på instagram.
Hon är mamma till 3 barn.
Tre barn, vars pappa valde att avsluta sitt liv på tok för tidigt.
Kvinnan är för mig SÅ stark, som klarar av att möta den sorg som dom här barnen bär på, VARJE DAG.
Jag har valt att följa den här familjen just för att mamman, för mig ger mig så mycket inspiration och kämpar glöd just nu.
Igår kväll medverkade dom i Sofias änglar.
Ett program som jag i vanliga fall undviker.
Jag vet ju redan att världen är grym & att den allt för ofta drabbar totalt oskyldiga människor. Varför ska jag då välja att utsätta mig för ännu mera grymhet och sorg?
Jag har alltså svårt att värja mig mot den sorg som dom här familjerna drabbas av.
Men igår bestämde jag mig för att titta, jag "tittar" ju redan in i just den här familjens liv såattsäga.
Det gick sådär.
Jag tittade och jag grät!
I mängder.
För jag vet, jag vet hur fruktansvärt ONT det gör att vara förälder när ens barn lider.
När den fruktansvärdat groteska sorgen drar och sliter i barnen.
När dom förtvivlat vill att man ska svara på alla frågor och vill att man ska göra allt bra igen.
När det inte spelar någon roll vad man gör eller säger, sorgen bara fortsätter att göra ont.
Att vara efterlevande förälder gör ibland så ont och när man knappt kan andas själv, så gör det så ont att säga till sina barn att fortsätta andas.
Jag kommer ju aldrig att kunna säga att allt kommer att bli bra. Jag kan bara kämpa för att det blir bättre och någonstans "lättare" att leva med.
Men något jag aldrig kommer kunna ändra på och något som vi alla nu har fått känna på, sånt man kanske trodde att man aldrig skulle drabbas utav....är att livet, är och kan vara otäckt nyckfullt och det som är idag, kanske inte alls
är likadant i morgon.
